Hälsingland brinner och de billiga poängerna

hälsingevind

Det kanske kan verka i mina texter och uppdateringar nu att jag är helt politiskt off. Det är jag  inte. Jag är en intresserad människa, en politiskt förtroendevald. Båda parametrarna gör att jag aldrig stänger av.

När jag är i Paris, när jag är i Kiruna, eller som i går när jag var i Hälsingland håller jag koll och kontakt. Läser och funderar.

Det brinner det på flera platser i mitt hemlän och i andra län. Det är en förfärlig situation och alla som uttalat sig om att många människor just nu gör fantastiska insatser har helt rätt. Politiker och tjänstemän som tar ansvar för situationen. Volontärer av olika slag som står beredda. Det enda rätta. Jag högaktar er alla.

Så finns det också en blandad sörja i sociala medier, ibland också på krönikeplats här och där. De vill plocka (politiska) billiga poänger, ger historielösa redogörelser, vet vad som borde ha gjorts förut (fast det vet dom inte) men som själva inte lyfter ett finger. Någon ställer en budgetsatsning på elcyklar mot räddningsinsatser, andra hävdar förstås att dåligt med helt egna brandflyg i landet beror på att människor sökt asyl här. Kan jag tänka att folks huvud stekts i värmeböljan? Ursäkta uttrycket.

Vidare har vi ett haveri kring de ensamkommande ungas situation. Det finns mycket att säga om lagen och där vi är med den nu. Men det allra viktigaste, det skakar (igen) om livet och rädslan för allt hos många, många unga medmänniskor. Det är ovärdig hantering av dem. Kanske är det som Örnebjär (L) säger, att även om amnesti inte är ett sätt att föredra vore det utifrån vad vi gjort mot dem nu det enda rätta?

Som för övrigt, om jag känner många av dom rätt, gärna skulle ställa sig i främsta ledet och bekämpa svenska bränder. I fall någon undrar.

Jag tänker som sagt mycket på politiken, och det senaste året har jag uppehållit mig mycket vid hur vi ser på varandra på olika sätt. Hur vi följer unga pojkars öde i en grotta och hoppas att de ska hålla sig vid liv (förstås!) medan vi samtidigt utvisar unga, människor (som lärt sig svenska och står på tröskeln till att börja jobba) till Afghanistan, ett land som rapporterar ökade civila offer igen. Det är mycket jag inte får ihop.

De inhumana, rasistiska, nazistiska krafterna som i grunden är helt obegripliga för mig. Okunnigt fabulerande om ariska rasen, om nedärvda kulturer, om vikten av etnicitet. Våld under Almedalsveckan. Svårt att förstå samhällets avvägningar med att ge antidemokratiska krafter utrymme.

Vi har mer kvar att göra för att anhöriga till människor med olika behov av stöd för att få vardagen att fungera.

Vädret vi har nu. Jag tycker det är vidrigt. Vi ser vad det gör med matproduktionen. Vi ser vad det gör med skogsbränder. Fortfarande finns människor som tror att värmebölja är ett välkommet semestertillbehör. Det görs upp eldar och grillas. Om det här beror på något tillfälligt eller är ett resultat av klimatförändringar kan ingen säga. Men det jag kan säga är att jag gärna tar det säkra för det osäkra. Därför skulle jag uppskatta om miljön och klimatet och våra livsstilar på riktigt kunde vara föremål för en seriös diskussion och agerande. Inte för att det är valår i år, utan för att framtiden är lång.

Så ja, jag vilar kroppen och lite hjärnan. Som alla ska och bör för att orka hålla sig i trim. Men jäklar vad det maler. Stundtals mer än jag önskade.

Bilden är från gårdagskvällen och Östra berget i Söderhamn. Såg Hälsingevind, och att avsluta dagen med den solnedgången (åt Norrala till) och till tonerna av Engmans Kapell önskar jag alla.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *