För någon vecka sedan lämnade Nickel oss. Hon kom till mig i februari 2016 och blev alltså två och ett halvt år gammal och det är gammalt för en guldhamster.
Hon fick sitt namn för att hon var silverfärgad. Men ”Silver” var lite för trist. Så en annan metall med samma färg fick det bli.
En av de vackraste hamstrar jag sett.
Så liten, så söt. Första dagen klev hon själv upp i min hand. Så går det när man köper djur från uppfödare och inte från djuraffärer. Här kan man läsa om hennes kull. Hon är nummer fem och hon hette alltså Langsua i sin stamtavla. Väldigt gulliga bilder på den stooooora kullen döpta efter norska nationalparker.
Det här är en av de sista bilderna på henne och mig och jag hoppas ni ser hur samhörigheten sprakar. Alldeles nyvaken var hon här. Det syns på öronen.
Det är lätt att tro att ett djur som väger mindre än två hekto inte gör så stort intryck. Det är fel.
Den här guldhamstern är den fräckaste och absolut roligaste jag haft. Så full av äventyr och helt oberäknelig. Samtidigt som hon är så snäll att man bryter ihop lite.
Vi minns en av alla rymningarna när hon dödade ett antal växter. Vid en annan hade hon byggt bo i en av mina höga stövlar i garderoben. Jag hade ju så praktiskt vikt en tidning om ställt i skaftet. Perfekt bomaterial. Upptäckte det när jag hade bråttom och skulle klä mig inför en vigsel. Den höll jag med foten i en stövel där insidan var täckt av små små bitar tuggat papper.
Första sommaren spenderade vi mycket tid på balkongen. Jag läste, hon grävde i lecakulor och kunde nästan klättra upp på skrovliga, lodräta väggar. Andra sommaren var för kall. De är lite känsliga för kyla de små liven.
Det är en kort tid man får låna dem och det går fort. Men här tänker jag att jag ändå fick ett halvår extra eftersom hon verkade besitta någon superkraft. Dessutom så pigg till slutet. Bara de allra sista dagarna tacklade hon av.
Hon vilar nu i Söderala, hos min mormor, där jag och min moster grävde ner henne i spöregn. Det är för hennes del bättre än Norrala eftersom hon verkligen inte gillade att vara där. Där fanns en stor och farlig hund. Jag fick åka hem tidigare därifrån en gång för att hon vägrade komma ur huset. När Liz hade hälsat på oss i Gävle var hon sur i minst ett dygn. Alltså Söderala för henne. Utan hund.
Älskade lilla.