”Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.”

Just nu kommer många mejl till riksdagsinboxen om situationen för de ensamkommande unga. Det här har jag bett att få publicera, med namnen ändrade. Varför kommer mejlen? För att man tycker att den lagstiftning som är på väg fram godtyckligt exkluderar vissa och därför inte är den bästa lösningen.

”För ungefär två år sedan blev jag aktiv på ett språkcafé. Det finns så mycket jag skulle kunna säga om det, så många skratt. Men också så många tårar. Länge försökte jag hålla någon sorts distans, men vartefter tiden gick krävde det mer energi att hålla det ifrån mig än att bara släppa taget. Så till sist gjorde jag det, lät folk komma nära. Jag vet inte om du sett filmen Matrix, en riktig klassiker som jag kan se om och om igen. Neo får i början av filmen välja mellan ett rött och ett blått piller, det blåa får honom att glömma allt vad de berättat om hur världens egentligen ser ut och vakna upp i sin egen säng. Det röda får honom att fortsätta på den vägen har slagit sig in på.

Det var lite samma för mig. Och så många dagar jag förbannat mig själv för att jag inte valde det blå pillret. Önskat att jag bara fortsatt med mitt liv, lyckligt ovetandes om alla de människor som ligger sömnlösa natt efter natt, som går runt med en klump i magen dagarna i ända. Men det finns också dagar då jag är så tacksam för att jag valde att se, för vem hade jag annars varit?

Jag vill berätta lite om mitt liv. Jag är uppväxt i en trygg familj och enligt min egen och ofta andras uppfattning blivit en rätt bra person. Jag har engagerat mig ideellt i många organisationer, jag har pluggat och jag har jobbat. Jag har spelat musik, vandrat i skogen och haft styrelseuppdrag. Mina framtidsutsikter har varit ljusa, jag har fått bra jobb och engagerat mig för mina medmänniskor, och jag har mått bra. Men det senaste året har det inte varit sig likt. Jag mår inte längre bra. Jag orkar inte längre jobba som jag gjorde innan och jag orka inte träffa mina vänner längre.

Såhär kan en vanlig dag se ut för mig.

Jag ställer klockan tidigt och ringer och väcker Ahmad för att han inte ska försova sig. För jag vet att han somnade sent efter att ha legat och tänkt på sin familj som för några veckor sedan försvann nånstans längs gränsen mellan Iran och Turkiet och som han nu inte får tag på. Han behöver lite uppmuntran för att komma upp på morgonen och till skolan, och vem behöver inte det efter 3 timmars sömn. Han fick förresten sitt första avslag nyss, men det har alla hans vänner också, så det är inte så mycket att prata om.

På väg till jobbet möter jag upp Mohammed. Han är papperslös sedan i höstas, trots att han pratar bra svenska och inte vill nått annat än att jobba, eller ännu hellre gå i skolan. Varje månad betalar jag hans hyra för att han ska slippa sova utomhus, han har gjort det några nätter i vinter och det är kallt.

På jobbet styckas min dag ofta upp av socialsekreterare som ringer och ber om hjälp för ungdomar som angett mig som kontakt, eftersom de inte vet vilken annan vuxen de har att vända sig till, med boende. Jag får återigen förklara att det redan är fullt i min lägenhet (där jag inte längre bor eftersom det bor tre ensamkommande killar där) och att jag inte kan hjälpa med boende. Min lägenhet har nog aldrig varit så välstädad förresten, mer ordningsamma 18åringar får man leta efter.

På lunchen pratar jag med Alis advokat. Ali ska snart upp i domstol. Vi pratar om att jag behöver ta ledigt från jobbet för att kunna följa med, för efter varje gång han har tvingats att berätta hur han blivit våldtagen av några äldre killar i hans by har det slutat med att han försökt ta livet av sig och det har varit alldeles för nära nu de sista gångerna. Hans armar och ben är fulla av ärr, och nu senast fick en fysiskt brotta ner honom för att han inte skulle ta sig ut på tågspåret. Ett ansvar man inte ska behöva ta för sina vänner när man är 18 år i min mening. Kanske kommer migrationsverket tro på hans berättelse, kanske tycker de inte att det är nog, trots att allting blev filmat och att det är dödsstraff på homosexualitet i Afghanistan. Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.

Efter jobbet går jag förbi Roman. Han är den enda av ”mina” killar som fått uppehållstillstånd. Men trots det vaknar han fortfarande av att han skriker på nätterna. Vissa säger att han haft tur, men de vet inte att han blivit torterad och att det är därför han fått uppehållstillstånd. Vi pratar om framtiden och läser körkortsteori. Jag försöker få honom att inte tänka på att hans uppehållstillstånd bara är tillfälligt, men kan inte svara på frågan om hans körkort skulle vara giltigt i Afghanistan.

På kvällen brukar jag alltid chatta lite med Mali. Han har blivit aktiv i en ungdomsorganisation och har därigenom lyckats få boende gratis hos en kille vilket jag gläder mig för varje dag. Det är det som får honom att orka, orka leva i ett land där ingen verkar vilja ha honom. Trots att hans dröm är att bli sjuksköterska, trots att han har haft toppbetyg i skolan. Nu har jag ibland svårt att motivera honom att gå dit. Han kom hit i december 2015 och vet att han inte omfattas av det nya lagförslaget. Han fick sitt första avslag på julafton, men väntade med att ringa till en vecka senare. Han ville inte göra mig ledsen på min semester.

Många ungdomar hör av sig när det börjar bli läggdags, när det är svårt att hålla tankarna borta. Jag och min sambo ligger och chattar med Molladad. Fina Molladad. Som bor hos en familj som inte är schyssta mot honom, men som måste bo kvar för att han inte vet var han annars ska ta vägen. Molladad som fick sitt första negativa beslut efter 14 månader och inte 15. Nu har han fått två till. Han vill inte leva längre. Han säger, är det inte bättre att jag dör här bland mina vänner än på en gata i Kabul, eller som kanonmat i Syrien? Vi säger att vi är många här som bryr oss om honom, men det börjar låta tandlöst för vi har haft den här konversationen så många gånger. Förra veckan stod han på spåret när vi chattade, den natten sov jag inte så bra.

Det här är mina ungdomar, mina ungdomar som allihop är ungdomar som de flesta i deras närhet skulle säga mår ”förhållandevis bra”, jämfört med många andra. Det här är en vanlig dag för mig. Men det är också en vanlig dag för många av mina vänner. Bit för bit trasas vi sönder tillsammans med våra ungdomar. Precis som dom är vi snart bara ett skal av vilka vi var hösten 2015. Migrationspolitiken gröper ur oss bit för bit. Våra hjärtan är till bristningsgränsen fyllda med ungdomar som gör allt för att passa in, för att bidra, och för att inte vara till besvär. Och våra plånböcker är tomma efter att ha betalat hyran för att några ska slippa sova utomhus, mediciner för att en annan ska kunna sova på nätterna utan att vakna av ångestattacker, eller bara mat för att en tredje ska orka gå i skolan. 1800 kronor räcker inte så långt nämligen. Men jag orkar snart inte längre. Det här är inte det Sverige jag vill ha. Jag vill ha ett land där de här ungdomarna kan få leva, växa och drömma. Ett Sverige där deras erfarenhet och kämpaglöd som jag hur tusen historier att berätta som bevis på äntligen kan få komma till användning. Men jag kan inte ge dom det, hur mycket jag än försöker.

Men det kan du.

Kan du snälla göra det som du kan för att skapa ett sådant Sverige? För jag gör allt jag kan, men snart orkar jag inte mer. Gör det för deras skull. Men gör det också för min och hela Sveriges skull, för jag tror inte du förstår hur många människor de här ungdomarna tar med sig i fallet.” 

2 reaktion på “”Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.”

  1. Lena Hultman

    Tack! Det är ett mycket starkt brev! Vi är många
    som känner igen oss fast detaljerna skiljer.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *