Många frågor kvarstår om de ensamkommande och utvisningarna

I går kring lunch kom nyhetsflasharna och uppgifter om att regeringen hade en överenskommelse att presentera gällande de ensamkommande. Vi fick via tidningsrubrikerna veta att ”de flesta skulle få stanna”.

Som riksdagsledamot har jag inte fått information om att de är samtalen pågår eller därmed givetvis inte något om innehållet i dem. Vad som skulle komma ut i går hade jag förstås ingen aning om och valde att inte jubla och det gör jag inte nu heller. Jag har varken sett förslaget i sin helhet eller att det går genom riksdagen.

Läget i Afghanistan fortsätter att vara ett land där många, många civila årligen dör/skadas i konflikterna och där antalet i incidenter ökar. Läs det här nyhetsbrevet från ett FN organ för att se lite staplar och annat.

Alla frågor jag har kring åldersuppskrivningar, återvändandeprogram, säkerhetsläget, omflyttningar, brist på utvärderingar, rättssäkerheten i asylprocessen och en hel del annat kvarstår. Utan svar från mitt parti.

Av vad jag kunde se på gårdagens presskonferens och av artiklar så vet ingen egentligen hur många som omfattas av de förslag som nu ligger. Kanske 9000? Hur står det sig i förhållande till antalet som kom? Den stora frågan är, när lapptäcket är lagt av olika regleringar: Hur många faller fortsatt igenom och ska utvisas till ett land i krig?

Att utöka gymnasielagstiftningen är en åtgärd som jag lyft som förslag tidigare. Här sätts dock flera olika begränsningar. Man ska ha kommit innan ett visst datum. Det gjorde många men registrerades först efter det datumet pga långa väntetider.

Man ska ha väntat minst femton månader innan man fick sitt första besked. Alla tusentals som skrevs upp i ålder hösten 2016 omfattas därmed knappast av detta om de inte kom tidigt 2015. Det vill säga, de unga som nu kommit längst i processen med överklaganden osv får inte den här chansen. Djupt orättvist förstås.

Hur är det tänkt att hantera dessa människor som ändå skulle kunna omfattas fram till att lagen eventuellt träder i kraft?

För de enskilda handlar det därmed verkligen om slumpar som gör om man omfattas eller inte.

Trots mina invändningar är det förstår mycket bra om regeringen hittar lösningar som gör att fler får stanna, möjligheten att studera och sedan komma ut på arbetsmarknaden för att kunna bygga Sverige vidare. Uppenbarligen har regeringen också förstått problematiken som påtalats av många. Det är bra.

Men för alla de som det gäller och alla de som engagerat sig i frågan är förslaget som det hittills går att förstås något av en besvikelse. Också.

Jag är ledsen för det. Samtidigt som jag försöker glädja mig åt den framgång det också är. Det är svårt. Väldigt svårt.

Veronica Palm skriver om det här i ETC.