De omänskliga kraven bryter ner politiker

Det är rubriken på en krönika av Marika Lindgren Åsbrink. Läs den HÄR.

På kornet fångat. Hur ”folk” uttrycker sig gentemot politiker och orimligheten i argumentationer. För att ens kunna ha några politiker att klaga på måste någon orka ta de uppdragen. Uppdraget att göra skitsvåra prioriteringar. Vad återstår den dagen alla skiter i att axla ansvaret (pga massor av olika skäl) och istället enbart väljer att organisera sig i enfrågerörelser eller klagokörer (ingen jämförelse däremellan)? Om ens det.

Varmt välkommen till partipolitiken alla som tror sig kunna göra det bättre än de som det klagas på. Jag menar det, långt fler behövs. Det kommer knapra hårt på din fritid, du kommer få bra sittfläsk osv men du kommer också att lära dig massor, träffa massor av fantastiska människor (medborgarna tänker jag främst på) och så kan du stilla din inre oro över utveckligen över att du faktiskt gör allt du kan för att bidra (så tänker iaf jag). 

Märkligt också hur ”folk” så svepande kan uttrycka sig om ”hur politiker är”, som om gruppen är homogen på något sätt. Bemöt mig i sak, men jag har ingen lust att höra att min familj borde dö, jag borde våldtas eller att jag inte vet något om någonting på grund har aldrig varit i något som kallas för verklighet. Eller ens svepande beskrivningar av hur jag är. Om du börjar kalla mig saker, fatta att lusten att diskutera dör. Ingen vinner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *