Fler deporteringar till Afghanistan. Och vad är hazarer?

Sedan jag började skriva om läget för alla de som har utvisats till Afghanistan och riskerar att utvisas har många människor hört av sig till mig. Jag är lika glad för det som ledsen. Glad för att så många är engagerade, ledsen för allt jag får höra. Så många mår så dåligt.

Enkelt skulle man kunna säga att för killarna som utvisas finns följande alternativ: tvångsutvisas och riskera döden, välja frivillig utvisning och ingå i Erin-programmet och få 30.00 kronor och riskera döden, gömma sig i Sverige med allt vad det innebär eller ta livet av sig. De har alltså hamnat i ett svart hål hur man än vänder och vrider på det. Så illaupplever de läget. Vi borde kunna se det.

Det här är en berättelse som jag fått från en person. En del fakta är ändrade för att försvåra identifiering. Det finns många, många berättelser. Inte sällan är det också allvarligt strul med Migrationsverket på något sätt. Eller andra delar i rättsprocessen som skulle ha stärkt upp. Gode män som inte gör det de ska eller jurister som sköter ärenden med lilltån. Ibland en kombination av allt det där. Vilket stöd har då en ensam ung person? Inget.

”Pojken jag skriver om har aldrig bott i Afghanistan. Föräldrarna flydde till Iran innan han föddes. De är hazarer. I dag är bara hans mamma kvar och finns i Iran. R satt i förvar i drygt två månader i Gävle och hade fått tre avslag. Polisen tog honom här uppe i norra Sverige och transporterade honom ner till Gävle. Han fick även besöka afghanska ambassaden i Stockholm där han blev utskrattad och inte fick hjälp med någon id-handling. Han bodde på ett boende här i norra Sverige till sin 18-års dag och flyttades samma dag till Migrationsverkets boende i Boden. R ville konvertera till kristendom och har genomgått en konfirmand-utbildning med präst, men hade inte ork att döpa sig eftersom han hamnade i kris och bodde fyra mil ifrån prästen han träffade regelbundet. Hans mamma blev mycket sjuk i Iran och R kämpade med att få ihop pengar till hennes sjukvård, vilket var även det en stor stress för honom.

R fyllde 19 år i oktober och ville leva som alla andra i det svenska samhället! Han var som vilken ungdom som helst med kompishäng och fester. För lite mer än tre veckor sedan tog jag kontakt med en advokatbyrå i Gävle för att få in nya uppgifter i ett verkställighetshinder vilket skickades in omgående till Migrationsverket. R fördes till Märsta förvaring och hans resehandling var fastställt till ett visst datum! R hade vägrat att skriva på något och vi hoppades in i det sista! Migrationsverket arbetade skyndsamt med beslut på verkställighetshindret, som kom 15 minuter efter att de påbörjat transporten till Arlanda. Advokaten fick inte alla uppgifter utan bara första sidan på avslaget! Hon överklagade i samma minut som beslutet kom. Tyvärr deporterades R ändå och en möjlighet att få ett beslut på överklagan var då inte möjligt eftersom R inte befann sig längre i Sverige. R lämnades utan någon som helst hjälp i Kabul. R vandrade omkring de första nätterna i staden och vi hade kontakt via Messenger när han satt på något internetcafé! Situationen var hemsk, mest för R men även för oss här i Sverige!

R hade inga pengar att tala om och det var omöjligt att skicka eftersom vi inte hade någon som kunde hjälpa oss. Vi provade att skicka via Abdul Ghafoor men allt gick i avgifter som afghanska banken tog! R var nu så fylld av stress och rädsla för hela situationen i Kabul. Den andra eller tredje dagen när R anlänt till Kabul fick R:s mamma ett dödshot av någon avlägsen släkting på pappans sida som talade om att de kommer att hitta R i Kabul och döda honom.

Efter sex dagar lyckades vi få ett boende med R:s mammas hjälp som var relativt tryggt. R kontaktade mig i söndags och var livrädd! En attack hade skett 20 meter från där han befann sig! R var inomhus som tur var! Jag har skickat ihopsamlade pengar till R genom en pålitlig kontakt med tazkira, vilket inte R har haft! I dag har han lyckats få en tazkira och vi är så glada för det! Men hur det ska gå för R vet jag inte idag! Vi pratar varje dag, Ibland flera gånger om dagen! Hans enda räddning är nog att försöka ta sig till Iran, vilket även det är förenat med dödsfara!”

Här finns ytterligare en historia om Waseem. ”– Jag tänker mycket på hur jag ska klara mig, jag har ingen aning faktiskt. Men jag är säker på att jag kommer att dö, säger han. Nyligen pratade han i telefon med en afghansk kille som utvisades den 28 mars. De hade lärt känna varandra i förvaret. – Han sade att det inte var bra i Afghanistan Han hade inga pengar och ingenstans att bo. Han hoppades att han skulle dö, säger Waseem.”

Nu kom nyheten om att Waseem och flera andra deporteras nästa vecka. Mitt system kokar när jag tänker på det. Vi skickar dom till döden. Vi vet det. Ändå gör vi det.

Hazarer förresten, var är det? Här är en text skriven av Hayat Karimi och Elin Pöllä från styrelen för SSU Gävleborg, som i grunden var en debattartikel.

”Hazarer är en etnisk grupp som bor främst i Pakistan, Afghanistan och Iran. De har under en mycket lång tid varit utsatta för diskriminering, våld och mord på grund av deras etniska tillhörighet. Under en period verkade situationen förbättrats något men under 2015 tog våldet ny fart, nu senast med en serie kidnappningar av hazarer i Afghanistan,

Inte heller denna gång har våldet lett till några åtgärder, i stället råder bara tystnad från regeringen i Kabul. I Pakistan har över 4 000 hazarer blivit offer för terrorn och siffran stiger. Ännu har ingen ställts inför rätta och hazarers situation är fortfarande osäker. Detta är en situation som aldrig kan accepteras. Vår solidaritet finner inga gränser och frågan om hazarers situation måste lyftas och få gehör. I Iran ingår inte hazarer i det iranska systemet och de saknar rättigheter som exempelvis att få gå i skolan.

I Pakistan är deras rörlighet begränsad av staten. Årligen dör över hundra hazrarer i Afghanistan bara på grund av vädret. Under vintern har de svårt att ta sig från sina byar till stora städer på grund av den enorma mängden snö på vägarna, vilket är en följd av en orättvis fördelning av resurser från staten. Dessutom är vägarna från deras byar till huvudstaden eller till andra stora städer är inte säkra på grund av de ständiga kidnappningarna av hazarer som sker där. Detta är några exempel på hur hazarer bosatta i dessa länder saknar grundläggande mänskliga rättigheter.

För några månader sedan har den Afghanska presidenten uttalat att alla afghanska flyktingar ska skickas tillbaka till Afghanistan för att återuppbygga landet och sagt åt världen att inte visa någon medkänsla för dem. Det här är ett medvetet uttalande eftersom han och hans regeringsvänner vet att 90 procent av de människor som flyr från Afghanistan är Hazarer. Det är vidrigt av honom att han spelar blind och väljer att inte visa övriga världen den systematiska förföljelsen av hazarer som pågår.

Hazarer är en folkgrupp många inte känner till vilket medför att de har svårt att få stöd från andra länder i världen. Jag tycker att det är fel att få vet om hur både hazarers och andra utsatta folkgruppers situation ser ut. Det måste förändras och regeringen måste genom sin utrikespolitik på internationell nivå lyfta frågan om att förföljning av hazarer samt andra minoriteter ska upphöra i länder som Pakistan, Afghanistan och Iran. Regeringen måste pressa på afghanska regeringen för att Hazrajats vägar ska bli säkra för hazarer.”