Vi kan inte lämna ut människor till Afghanistan

afgh

Bild från Folk och Försvar. Läs gärna artikeln till för information om politiska läget i Afghanistan.

Det växer fram som ett avgrundsvrål över hela landet. Det handlar om situationen för de ensamkommande barn och unga, hur de behandlas i processen hos Migrationsverket och att Sverige utlämnar de till länder där de inte kommer att överleva.

Frustrationen och desperationen hos de drabbade och alla deras anhöriga som de hunnit få under en lång tid i Sverige går att ta på. Den darrar, den skakar.

Som riksdagsledamot uppvaktas jag i många frågor. Precis som det ska vara. För en tid sedan valde jag att lyssna noga på alla de som hörde av sig till mig om hur de upplever läget för de ensamkommande barnen. Jag har därefter valt att sätta mig in i frågan, främst när det gäller de som kommer från Afghanistan.

Jag har träffat killarna (det är mest killar, men inte enbart) därifrån, jag har träffar människorna som arbetar med de här killarna i olika roller, jag har läst och jag har haft kontakter med Migrationsverket. Jag är ingen expert, men av det jag hittills fått till mig och förstått är att Sverige just nu begår det enormaste av alla svek mot våra medmänniskor när vi utlämnar dem till Afghanistan.

Ni har säkert sett artiklarna sväva förbi, om självmorden. De unga människorna vars allt hopp om livet som tagit slut och de har valt att avsluta sig liv. Detta eftersom de vet att annars kommer någon annan att göra det i Afghanistan. Till skillnad från oss vet de nämligen exakt vad som händer i det landet.

Historierna jag och alla andra fått återberättade för oss är från en annan värld. Det är bara 457 mil Stockholm-Kabul men skillnaden i tillvaro kan inte mätas på någon skala.

De berättar för sina upplevelser för Migrationsverket. Som konstaterar att det trots en blodig berättelse om hur talibaner förföljt, trakasserat och slutligen mördat en statligt anställd man och hotat hans familj, som då flyr för sina liv, och ett av barnen lyckas ta sig till Sverige så kan man med säkerhet inte veta att det föreligger ett hot mot den personen. Det kan inte bevisas.

De som förstår sig mer på Afghanistan kan det där om blodshämnd och annat som vi i Sverige oftast är lyckligt ovetande om. Så finns då tusentals pojkar, väl medvetna om att de kommer att jagas till döds om de kommer tillbaka till Afghanistan. Som hör att talibanerna med sina väl spridda infiltratörer i landet kommer över uppgifter via passagerarlistor eller annan information och därmed vet vilka som är tillbaka.

Historierna av det här slaget är lika många som de ensamkommande. Under 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Här har Migrationsverket en artikel om det. Kanske kan det vara lätt att tro att det handlar om ett ”allmänt dåligt läge” i landet. Så är det inte. De har inte kommit hit av ekonomiska skäl. De har kommit för att säkra sina liv.

Hur gick det då i Afghanistan året efter de här unga gjorde det svåra valet att fly, utan sin familjer som de idag saknar svårt och många gånger inte vet något om?

Enligt UCDP som har statistik på länder ”med statsbaserade väpnade konflikter med där minst 25 stridsrelaterade civilia och militära dödsoffer krävdes”, dödades 17 918 personer i Afghanistan förra året.

Sveriges Radio har en sida för nyheter från Afghanistan. I artikeln från slutet av april om att talibanernas våroffensiv startat går att läsa följande: Talibanerna har långsamt men kontinuerligt stärkt sin ställning och den afghanska regeringen kontrollerar nu bara drygt hälften av landet; däremot alla de stora städerna. och ”I  uttalandet från talibanerna sa de att de för första gången ska kombinera sin militära våroffensiv med en politisk kampanj, till exempel att bygga upp institutioner i de områden de kontrollerar. I värsta fall skulle det kunna innebära domstolar som verkar i enlighet med drastiska sharialagar.”

Ni kan själva klicka bland nyheterna och se att det är lätt att förstå att det inte finns någon säkerhet i landet. Militärer och civila dödas. Konflikten trappas upp.

Det är relevant att veta vad som står på hemsidan för Svenska ambassaden i Kabul: Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan. Ursprungligt beslut om avrådan togs den 10 februari 2006. Avrådan gäller tills vidare. Samt: ”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet.”

Samtidigt kallas nu killar in till Migrationsverket för att få veta att de nu ska utlämnas till Afghanistan. Eftersom Sveriges bedömning i dag är att det ska gå bra. De erbjuds också att delta i ett återvändande projekt, Erin, vilket jag ska återkomma till.

Den här texten är den första där jag kommer att skriva om mina insikter och åsikter om det vi just nu utsätter barn och unga från Afghanistan för.

Jag tycker att Sverige gör fel, vi kan ändra oss och göra rätt. Mina texter syftar till det sista. Att känna kraften i att det går att förändra.

14 reaktion på “Vi kan inte lämna ut människor till Afghanistan

  1. Kamilla

    Det är så vansinnigt så det finns inte. ”De sa till mig att det är krig runt din stad, men i just din stad är det ofarligt”, berättade en ungdom för mig.

    Svara
    1. Elin Inläggsförfattare

      Ja, det är tyvärr den obegripliga bedömningen som görs gällande Afghanistan. Trots att vi uppenbarligen är medvetna om det som står på ambassadens hemsida, att säkerhetsläget ändras snabbt.

      Svara
  2. Emanuel

    Vad gör dessa ID-lösa män i sverige? Har inte de en familj att se efter? Varför lämnar dessa fegisar kvinnor och barn kvar? Varför är det så viktigt att de stannar?
    Kommer ni politiker garantera svenska kvinnors trygghet när dessa brottslingar ränner runt i landet utan tillåtelse?

    Svara
    1. Elin Inläggsförfattare

      Det är ensamkommande barn och unga det handlar. De har inga barn att se efter. De är barn/unga vars föräldrar sett att de riskerar sitt liv om de stannar i landet. Det är viktigt att de får stanna för att risken är enorm att de dödas om de kommer tillbaka till Afghanistan. Det sista, att påstå att en stor grupp människor alla är brottslingar är oseriöst och okunnigt.

      Svara
      1. Emanuel

        Hur ska vi veta vilka de är om de inte har ID-handlingar? Hur vet vi att de inte är krigsförbrytare? De får skylla sig själva att de kom hit utan papper. Jag har aldrig sett några ”barn” vid dessa reportage som media har gjort. Har bara sett män och ”gode män” som tjänar pengar på det här.

        Svara
        1. Elin Inläggsförfattare

          Så din enda kontakt med de här människorna är genom reportage? Du vet väl att knappt halva befolkningen i Afghanistan har någon slags identitetspapper?

          Svara
  3. Rolf Davidsson

    Hej!

    Jag heter Rolf Davidsson. Jag har varit och är offentligt biträde för asylansökanden. Särskilt för ensamkommande. Jag har hittills haft ett 50-tal ärenden.

    Detta är min erfarenhet:

    Summariska och schematiska intervjuer – ofta utförda av personer utan särskild kunskap i samtalsteknik, barns behov och barns utveckling.

    Samtal i lokaler som möjligtvis skulle vara acceptabla som besöksrum på en tillfällig arbetsplats (en enkel byggmoj eller liknande). Fullständigt sterilt och opersonligt. Ingen lämplig miljö för barn att vistas i, särskilt inte i en stressfylld situation. Polisen skulle aldrig acceptera sådan trivialitet vid förhör med unga som är misstänkta för brott.

    Vid intervjutillfället är barnen utelämnade till en tolk – som oftast är outbildad, som oftast inte är auktoriserad, som inte är processkunnig, som ofta talar en annan dialekt än den intervjuade, och ibland även ett annat språk.

    Intervjupersoner som ställer frågor om namn på platser, företeelser och förhållanden som ter sig helt främmande för barnet – eftersom t.ex. exakta adresser inte existerar därifrån barnet kommer.

    Intervjupersoner som ställer försåtliga frågor och/eller värderande frågor och uttrycker – ”det tycker jag låter konstigt”, ”det brukar inte vara så vanligt”, ”så brukar det väl inte vara” … Frågor som skapar förvirring, osäkerhet och som gör situationen svåruthärdlig och svårförståelig.

    Personer som ställer frågor utifrån en strikt svensk kontext – utan förståelse för kulturella skillnader samt kulturella och sociala särdrag.

    Personer som frågor barn om t.ex. arvsregler i landet som de kommer ifrån, hur ägandeförhållandena är kring mark, hur tvistemål sköts i landet. Osv – vilket säkerligen och jämförelsevis en 15-åring som vistats hela sitt liv i Sverige inte har en aning om.

    Intervjupersoner – som inte så sällan – visar med kroppsspråk, miner och manér – att de helst av allt önskar vara någon annan stans eller göra någonting annat i just den stunden.

    En process där någon plötsligt – utan angivande av grund eller skäl – säger att barnet är äldre än vad den själv berättat och visat, på möjligt vis.

    En process som säger att din identitet, dina skyddsskäl och din berättelse är trovärdig – men vi bestämmer att du är 17,5 år å därför beviljar vi dig tillfälligt skydd och avvisar dig när du har fyllt 18 år.

    Eller en process som genomförs så långsamt – tid från ansökning till intervju och tid från intervju till beslut – att vi med säkerhet kan påstå att du är över 18 år och kan avvisa på ”saklig” grund.

    Eller att barnet anses kunna hänvisas till internflykt, eftersom det kan uppfattas vara äldre än 18 år och för att det finns ett avtal gällande ett ordnat och säkert mottagande – vilket i praktiken inte fungera och inte kan fungera i ett av världens farligaste länder. I vart fall inte utifrån de individuella förhållandena.

    Det är allt detta som Morgan menar FUNGERAR – varför det tydligtvis går att hänvisa till en (s.k) rättssäker och rättvis process, till att Sverige ”inte kan hjälpa alla” och till att Sverige måste se till att alla andra länder inom EU gör sitt.

    Det är detta som gör Sveriges deportationer av afghanska ungdomar till en sådan skakande skandal med så vittgående konsekvenser – för den unge, för rättssäkerheten och för själva samhällsbygget i Sverige.

    Hur kan vi tillåta en asylprocess som så tydligt skadar unga människor?

    Hur kan vi tillåta en asylprocess som samlar så allvarlig kritik från JO, BO och människor av facket (Advokatsamfundet, Barnläkarföreningen, beteendevetare, pedagoger, gode män, offentliga biträden och forskare mfl)?

    Mot allt förnuft och professionellt vetande kan inte påstås att det föreligger ett ordnat och säkert mottagande för unga människor i Afghanistan, Irak eller i Pakistan.

    Ska vi förhålla oss till unga människor i nöd utifrån signalpolitik? – för ”vi kan inte hjälpa alla”, för ”vi måste kräva att resten av EU gör sitt” och ”så länge inte resten av EU omvärderar säkerhetsläget i mottagarländerna så finns ingen anledning för Sverige att omvärdera vår bedömning”. Allt i rädsla för att SD ska växa på bekostnad av det egna partipolitiska intresset, eller?

    Jag SKÄMS! Vad gör ni? Kan ni fortsätta att ta ordet solidaritet i Era munnar? Kan ni hävda att rättssäkerheten är tillfredsställande? Tycker ni att det nuvarande läget (i ett av världens rikaste länder) svarar upp mot våra grundläggande humanistiska värden och ett allmänmänskligt ansvarstagande?

    Rättssäkerheten är helt enkelt satt ur spel, i allt för många enskilda ärenden.

    Är det ok med handläggningstider, utan beslut, som sträcker sig över 1,5 år när det handlar om barn och unga?
    Är det ok med godtyckliga åldersuppskrivningar?
    Är det ok med asylutredningar som är utförda av handläggare utan erfarenhet av samtalsteknik, barns behov och barns utveckling?
    Är det ok med asylutredningar utan utbildade tolkar?
    Är det ok med asylutredningar med standarfrågor, ifrågasättanden utifrån en strikt svensk kontext samt med försåtliga och värderande frågor?
    Är det ok med hög grad av godtycklighet i beslutsfattandet?
    Är det ok att hänvisa till ett ”säkert” mottagande i länder dit UD avråder svenska medborgare att resa till på grund av bristande säkerhet?

    Skickat från min iPad

    Svara
    1. Elin Inläggsförfattare

      Hej! Stort tack för din kommentar, som också är bildande. Och svaret är naturligtvis nej på alla frågor.

      Svara
    2. Ann Bertilsson

      Tack! Det du skriver är så rätt o sant!! Själv har jag varit aktiv sosse i mer än 30 år, har haft flera olika politiska uppdrag.
      Det som nu sker i vårt land är vidrigt och inte värdigt ett demokratiskt land. Det är utrensning, utan rimlig urskiljning. När det gällde judar under 2:a världskriget öppnde vi och hjälpte. Vad är skillnaden? Har vi låtit människor komma har vi också skyldigheter i annat fall är Sverige inget annat än en dödsfälla för dem som ”fångas” och skickas tillbaka.

      Svara
      1. Elin Inläggsförfattare

        Det finns så många frågor just nu men inga riktigt bra svar. Vi fortsätter kämpa Ann!

        Svara
        1. Ann Bertilsson

          Fortsätt kämpa! som det ser ut nu kan jag inte gå ut i en valrörelse. Jag kan inte stå upp för ett parti som behandlar de människor som blivit mina vänner så illa.
          Vår S- förening har ställt sej bakom ett brev till regeringen skrivet av en afgansk kille. Vi har skickat det till flera olika mail adresser, men inte fått något svar på ett halvår nu. Det är katastrof!/Ann

          Svara
          1. Elin Inläggsförfattare

            Kanske skicka om det med ett påpekande om att ni inte fått svar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *