Politikerna, ”verkligheten” och kritiken

”Ni tror väl inte på allvar att det finns parallella världar där människor med förtroendeuppdrag och människor utan förtroendeuppdrag lever vitt åtskilda från varandra?” Så skrev jag 2012.

Ständigt levande frågeställning.

För en tid sedan publicerade en av Gävletidningarna en artikel om terrorism på sin Facebooksida. Ni kan tänka er responsen. Ibland ger jag tid till de här kommentarsfälten (Som för övrigt är tvivelaktigt modererade av tidningarna. I en text om våld mot polisen stod till exempel kommentarer om att de personerna ska dödas, dvs direkt uppmaning till dödligt våld. Kanske är de kvar än, vet inte.) för att sakupplysa och nyansera en del.

Här är lite kommentarer på terrorismartikeln:

”Så du menar att det som XXX skriver är helt taget ur luften Elin Lundgren? Om så är fallet så kan du plocka bort dina stora skygglappar för dina ögon och se hur det ser ut i samhället istället för att köra ner huvudet ännu längre i sanden och neka till utvecklingen.
Du känns som samma pack som Mona Sahlin.”

Jag har skygglappar. Jag har huvudet i sanden. Jag följer inte utvecklingen. Jag är pack. På motfrågor, om hur de ser på det eller det gällande utveckling eller skäl till det finns inga svar. Bara fler personangrepp. Det är en uppvisning i nivå och kunskap det. Vi kan inte ha en samhällsdebatt som ser ut som den gör. Där personer som bara svingar vilt, och tenderar gå till personangrepp snarare än att ens vilja nå någonstans, blir kommentarsfältshjältar hos andra som har lika lite koll, och tycker mer än de vet, baserat på det de inte vet.

”Verkligheten Elin, är den du valt bort i.o.m. du blivit politiker. Då har du som alla andra politiker valt bort verkligheten och lever helst i en värld för er själva, med ert ego som viktigaste mål. Tyvärr Elin, ni skapar själva politikerföraktet.”

Hur ska jag eller andra politiker ens kunna bemöta den här typen av personangrepp? Varför tar en person sig rätten att säga någonting om min karaktär, något den inte har en aning om. Helt säker på att den har rätt antar jag. Valt bort verklighet. Lever för oss själva. Ego som viktigaste mål.

”Däremot har ni en tendens att bli väldigt egenkära och välja bort eller förneka verkligheten om den inte stämmer överens med er politiska agenda.”

Vore bra om folk förstod att engagerade människor ofta har väldigt mycket kunskap. Många lagt grunden till den långt innan någon slags ”politisk karriär”. Den som har ett politiskt uppdrag, olika på olika nivåer, tar möjligheten att göra väldigt många studiebesök i verksamheter, träffar så många människor det är möjligt och så vidare. Så förutom den egna ”verkligheten” så skulle jag säga att de flesta politiker aktivt tar stor del av olika delar av samhället mest hela tiden. Den som skriver som ovan, på vilket sätt har den personen en bredare bild än till exempel mig? Det finns aldrig några svar på det.

Godingen nedan är hämtad ur en annan diskussion i ett forum som jag är med i.

XX: ”Hur du röstat säger inte ett skit hur du är eftersom jag tycker att alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.”

Jag: ”Alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.” Du skulle behöva träffa mig. Eller någon annan som ständigt sliter med frågor om hur skolan ska organiseras, var nya bostäder ska byggas osv. Vi har inte tid med att ”ljuga så mycket vi kan”, vi är upptagna med seriös politisk verksamhet. Det där är en grav förvanskning av Sveriges över 40 000 förtroendevalda politiker. Klassiskt missnöjt, okunnigt ”köksbordssnack”.

XX: ”Tänker mer på de invalda som sitter ”däruppe” . De som har makten. De som kör över folket ”härnere”. Finns inget parti som inte ljuger och tyvärr är det ju folket däruppe som syns.”

Jag: ”Vad betyder ”däruppe” för dig? Jag sitter i riksdagen. Den högst folkvalda församlingen som finns i Sverige.”

Jag fick ett svar som exploderade i att politiker vill att sjuka ska dö och så vidare. På mina kontrollfrågor om hon påstår att det är det jag vill att folk ska dö och att jag ständigt ljuger, fick jag inget mer svar. Istället valde hon att ta bort tråden och skrev om att man visst inte får ha sina egna åsikter.

Det kokar snyggt ner i delar av samtidens debatt. Att man inte behöver belägga något, bara tycka. Men det är kanske också ett tecken på att i random Facebookforum tänker sig många inte att en riksdagspolitiker ska finnas för att diskutera högt och lågt. Vi sitter väl i vår slott och dricker champagne och nedlåter oss inte till kontakt med pöbeln.

Jag har funderat mycket på det där med många människors syn på det diffusa ”politiker” och  relaterat till det här med den utbredda bilden av att vi dels inte vet något om ”verkligheten”, dels är korkade.

Enkelt undrar jag hur mycket egen erfarenhet man kan kräva av en människa, om det är många erfarenheter som en person behöver ha för att förstå ”verkligheten”. Vad kan jag spalta för egen del när jag fyllt 38 år som kunde räknas in i verklighet? Gått i grundskola, gymnasium och plockat rätt många högskolepoäng. Varit aktiv i föreningslivet sedan jag var 14 år på många olika nivåer. Gått massa kurser. En mamma så ung att vi fortfarande bodde kvar hos hennes föräldrar när jag föddes, levt i en familj som inte varit kärnfamilj, haft en ”pappa” som skitit i mig (fortfarande gör, no hard feelings, det går bra ändå.), levt bondelivet, erhållit underhållsstöd, åkt buss till skolan skittidigt på morgonen, bott på landsbygden, bott i rätt stor stad, bott i hus, bott i studentlägenhet och i hyresrätt. Tagit körkort. Levt på studielån, brutit normer genom att avstå alkohol och kött och barn. Sommarjobbat och extra jobbat. Skrivit ledare, arbetat som lärare, suttit i ledningsgrupp på skola och varit generalsekreterare. Chefat över 25 personer. Har vänner/släkt med olika sjukdomar med hittills förskonad själv. Varit fritidspolitiker i sex år och heltidspolitiker i sex år. Varit sambo ett par gånger, levt med glatt hjärta och med krossat hjärta. Tränar hårt för hälsans skull eftersom min kropp älskar att lägga på sig fett. Läser massor av böcker. Allvarligt talat, förstår ni hur löjligt det här blir. Att jag ska legitimera mig genom att berätta sånt här. Återigen, ni tror väl inte att människor med politiska uppdrag har levt utan att ha levt?

Korkade är vi politiker också på olika sätt.

Min vice gruppledare i riksdagen, Berit Högman, skrev nyligen en statusuppdatering:

”Häromkvällen ringde en kvinna och råskällde i telefon. Mest upprörd var hon över att det finns statsråd som inte är högutbildade. Önskar att jag tagit hennes adress. Då skulle jag skicka den vetenskapliga studie jag nu läser som visar att svenska politiker är mer kompetenta än befolkningen i genomsnitt, att vi är representativa för befolkningen och att kompetens inte har med klass att göra. Viktigt för demokratin!”

HÄR är studien hon hänvisar till. Och det finns en längre variant på engelska. Här är en artikel om den. Utdrag ur den:

”Egenskaperna hos alla svenska politiker i alla kommunalval mellan 1982 och 2010 har kartlagts och studien har fått namnet Who becomes a politician? Där framträder en tydlig bild av svenska politiker som både intelligenta beslutsfattare och skickliga ledare. Jämfört med befolkningen i övrigt tillhör de den mest begåvade tredjedelen. Och ju högre upp i den politiska hierarkin desto mer kompetenta politiker.”

Tänker på ett tillfälle i höstas. Person i yttersta bekantskapskretsen hör av sig i en fråga. Jag svarar. Hen är inte nöjd. Jag skickar då länkar ett antal studier och andra dokument som bevisar det jag skrev. Personen fortsätter säga att jag har fel och att hen ”inte orkar läsa det jag skickar”. Varianter av det är inte ovanligt. Det är faktiskt under nivån av vad man kan kräva av varandra i ett upplyst land. Men jag förstår att det är förmätet att säga så, eftersom jag i min roll som politiker förväntas ta vilken skit (läs slöa påhopp på min person) som helst.

Jag skulle verkligen uppskatta att få prata om de politiska sakfrågorna istället för om mig och vad jag kan och inte kan. Det är hemskt märkligt, omöjligt, att behöva försvara sig själv utifrån ett slags diffust angrepp på att jag bara existerar och det är rätt provocerande när personer med tydligt bristande koll på hur saker i samhället fungerar tar sig friheten att kalla mig dum/korkad/idiot eller andra synonymer. I ett annat kommentarsfält när just ”du måste ju vara helt ointelligent” dök upp berättade jag att jag under hösten deltog i ett begåvningstest, det som används av psykologer, och det visade att jag var mer begåvad än 95 procent av befolkningen. Då fanns tydligen inte mer att säga, eftersom min begåvning var intressantare än den inledande frågeställningen.

Finns det inte politiker som är ”osmarta” då? Vad det nu är. Alltså, hela min massivt långa text handlar om att politiker är vanliga människor i en vanlig verklighet och jo, då finns också människor som kanske inte agerar eller beter sig på ett bra sätt. Visst gör det det. Men de utgör undantagen. Förstås. Det är också därför de får rubriker, för att det är avvikelser som hamnar i rubriker.

Låt mig avsluta med avvikelser och en annan syn på vad en del kräver av politiker. Det är Tomas Izaias Englund som skriver en ledartext om att ”vi behöver fler färgstarka politiker i riksdagen”. Som om politiken är en show, handlar om enstaka företrädare, om att stå ut, att stå över ett lag … Jo, tyvärr går det däråt med personval och andra inslag. Jag ogillar det. Laget är större än jaget. Det är inte så att en riksdagspolitikers insats för sin valkrets eller för sitt parti eller generellt hur bra den är kan utläsas ur några enkla parametrar. Det Tomas inte har en enda aning om är hur mycket arbete som görs av respektive ledamot i en riksdagsgrupp. Om han inte har mycket initierade källor, och det har han inte för då skulle han inte skriva den där texten på det där sättet. Journalister räknar sådant som går att räkna och låter påskina att det är hela bilden (ni vet, hur många motioner, tid i talarstolen, deltagande i voteringar). Men aldrig att de tittar på/frågar om hårt slit för partier i utredningsarbete, arbete i insynsråd, arbete med politikutveckling, arbete med omvärldsbevakning, kontakter med väljare eller annat som spelar avgörande roll.

Exempel: Jag har suttit i ett antal stora, viktiga utredningar under min tid i riksdagen. Lagt massor av tid och energi på det. Massor. En sådan sak syns aldrig i media hemma. Värt att tänka på.

Läsare, det här blev en lång text. Men verkligheten är sådan, den är lång!

håna

4 reaktion på “Politikerna, ”verkligheten” och kritiken

  1. Fredrik

    Hej,

    Mitt namn är Fredrik och jag arbetar med digital omvärldsbevakning. Har funderat mycket över frågor som rör nätet och vad det är vi ser. Vi har flyttat från landet till städerna och nu flyttar vi från städerna till Cyberspace. Man kan se detta i att vi idag lägger 6,5 – 7 h per dag i snitt på digitala verktyg. På Internet har det byggts upp tusentals små virtuella byar. I media brukar dem beskrivas som filter bubblor. Dessa virtuella byar är oftast fristående från varandra. De gamla stammarna är egentligen en bra metafor för vad vi ser hända på nätet idag.

    Ibland kommer dessa virtuella byar tillsammans och levererar global prestanda när det behövs i ett nätverk för att sedan lösas upp och så har vi tillbaka de ursprungliga eller nya virtuella byar. Det tydligaste exemplet på detta är kanske hackernätverket Anonymous idag. I dessa virtuella byar så byggs det i sin tur upp olika former av subkulturer. Dessa subkulturer kan i högsta grad ha både goda och onda avsikter, men de kommer på gott och ont att få en allt starkare roll i samhället är min uppfattning.

    Det är oerhört svårt att nå inte bara alla dessa digitala virtuella byar och det blir inte lättare av att det inne i de här virtuella byarna finns subkulturer med olika intressen. Och det är än svårare att nå ut med fakta som strider mot de normer och värderingar som finns i dessa virtuella byar med dess subkulturer. Det är nu inte bara mellan dessa digitala byar som man har ett hätskt tonläge utan också mellan olika subkulturer inom dessa byar som man har högt och ibland till och med hotfullt tonläge. Det är en strid på kniven om människors uppmärksamhet i ett Internet samhälle där 7 miljarder människor kommer kopplas samman med varandra över Internet samtidigt som man räknar med att 500 miljarder saker kommer vara uppkopplade mot Internet redan 2025.

    Det finns ingen kraft idag som håller de här virtuella byarna och subkulturerna ifrån varandra och de ryker nu ihop i tidningarnas kommentarsfält, sociala medier och så vidare. Man kan till exempel rätt lätt hitta exempel på detta på Twitter. Tyvärr drabbar de här konflikterna också politiker och andra makthavare i form av misstro och bristande tillit. På detta har vi en konflikt yta mellan massmedia och social media där båda beskyller varandra för att sprida lögner och tittar vi framåt står vi definitivt inför sociala problem och kanske rent av konflikter när 2.5 miljoner jobb försvinner från svensk arbetsmarknad som en följd av teknisk utveckling och automatisering, se rapporten: http://stratresearch.se/wp-content/uploads/varannat-jobb-automatiseras.pdf.

    Problemet med politiken just nu är att den bygger på att detta är en begränsad period av osäkerhet som vi ser i vår omvärld. Men den snabba ökning av osäkerhet, förändringshastighet, oförutsägbarhet och komplexitet som vi ser i vår omvärld kommer gå ännu fortare de kommande 10 åren. Vi går från en linjär samhällsutveckling till en exponentiell samhällsutveckling. Omvärldstrycket har ökat från att vara högt till att vara extremt. I en värld med högt omvärldstryck byggde vi miljonprogrammet och fick organisationer som ser ut som barnomsorgen, men i en värld med extremt omvärldstryck får vi vandrande flyktingströmmar på motorvägarna i Skandinavien som vi såg i Danmark och organisationer som ser ut som räddningsarbetare vid stora naturkatastrofer. Det är det vi borde göra nu. Fredrik

    Svara
    1. Elin Inläggsförfattare

      Är det här ett långt sätt att skriva om att vi har sk filterbubblor? Och vad är det förslag?

      Svara
      1. Fredrik

        Det som beskrivs i min kommentar ovan är ett försök att beskriva delar av det nya paradigm som nu växer fram som en följd av Internet. Det är de som är digitalt utanför, de är online men hittar inga vägar framåt i den här miljön, som är SD och liknande rörelsers stora väljargrupp idag och som sitter och hatar på nätet. Det man behöver göra är att hitta dessa individer och hjälpa dem med utbildning i social kompetens samtidigt som skolan ställs om så att den riktar in sig på att utbilda i social kompetens som är den helt avgörande kompetensen för att kunna klara sig i det nya nätverkssamhälle som nu växer fram där sju miljarder människor håller på att bli ihop kopplade med varandra över Internet i ett och samma nätverk.

        Svara
        1. Elin Inläggsförfattare

          Visst är det så. Från en värld där muskler spelade störst roll till helt andra förmågor.

          Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *