För bland allt hitta jag finat fixade mappar med gamla kärleksbrev från olika killar (inte massor, men ett par stycken), block fulla med texter som jag och Tobias skrev till varandra i gymnasiet, när vi gick i samma klass och var kära. Jättekära faktiskt. Så kära att vi förlovade oss efter ett halvår. Jättesmart. På ett ställe hade han skrivit att jag inte borde lägga så mycket tid på föreningslivet och Ullie (underförstått mer tid på honom), för att det skulle inte ge nåt i längden.

Känns skönt att veta att han hade fel och jag rätt. Som vanligt. Ullie är stabil som fan, och föreningslivet har sannerligen fortsatt betyda mycket. Den relation vi hade tog slut för mer än tolv år sedan, och då har väl ändå det legat i karantän tillräckligt länge för att få skojas om offentligt? Om du blir ilsk Tobias, får du väl höra av dig …

Jag tänker att de som är några år yngre än mig får sådana här upplevelser av att städa gamla mejlboxar, men vet ni?! Där kommer ni inte att hitta ett sparat godispapper efter någon karamell han bjöd på innan ni ens var ihop. Och kanske det viktigaste, den personliga handstilen.

Förutom en gammal VeckoRevyn som gjorde fint reportage om oss (fattar inte varför vi tilläts se ut som Jorden snart ska gå under) hittade jag också det fina diplomet som vi fick motta på studentveckan. Precis samma tema. “För deras förmåga att dras till varandra utan att någon förstår varför.” Fattar ju alla. Någon som dricker alkohol kan ju inte träffa någon som inte gör det. Så radikalt!

Nåja. Times changes. Och det kan var ariktigt bra, även om det var kul då. I bästa fall.

Efter att ha skjutit upp det något år vad det dags. Upp på högst belägna hyllorna i maskinhallen och få ner massa säckar och lådor med grejer jag bunkrade där när jag flyttade hemifrån. Lite känslomässigt att slänga allt gammalt skolmaterial (med något undantag för t ex berättelseböcker och gulligt Oö-prov). De här har jag gjort på kyrkans barntimme. Men exakt var höll Gud hus när t ex kopplingen gick åt pipan i Skellefteå? Var det en prövning?! Om det är så Gud hjälper (plus svält osv) så känner jag mig ändå ganska stabil i min ateistiska hållning.

Men barntimmarna har hjälpt. Jag kan Gud som haver … skitsnabbt, när som helst. Hjälper den också syriska barn?  Fast det är med förbehåll “den Gud älskar lyckan får”.