Sedan min tid i SSUs förbundsstyrelse har vi haft en ganska dålig relation. Men jag har gjort som man ska, jobbat på den eftersom jag vill att det ska bli bra. Nu har det hänt!

I går anlände jag Bommersvik vid 19.30. Glada ungdomar i alla åldrar precis överallt. Innan jag lade mig (inte för sent) hade jag serverat ett hundratal drinkar tillsammans med Ahmed, småpratat med folk från hela landet, hört musiken dundra i natten, nattcaféat, träffat kompisar från förr, sett människor dansa och hört delar av Lilla Lovis framträdande.

Tidigare under lördagen var jag i Bollnäs för att göra ett tappert försök att inspirera på en ledarutbildning mitt partidistrikt håller. En av deltagrna berättade att  hon har svårt för att släppa SSU. Den som inte varit med förstår inte riktigt. Det handlar om en enorm gemenskap, och jag är glad över att jag hade möjlighet att dela den i helgen, åtminstone ett par timmar.

Under avslutningen vaktade jag förbundssekreterarens walkie-talkie med mitt liv. Och missbrukade den inte det minsta.

Alla deltagare bär givetvis detagarbricka. När jag kom hade gästbrickorna tagit slut och jag fick istället den här. Enligt obekräftad uppgift skulle de egentligen vara till för civilpoliser (ni vet, aina är slang för polisen) som närvarat, men kamouflerades med att de tagit namnet efter Aina som var Erlanders fru, och hade hedersbostad på Bommersvik. Hysteriskt roligt.

Detta ledda till att många, många ville samtala med mig om min bricka …

Det är skönt att kunna älska igen!