Soran Ismael sommarpratade i torsdags. Samma dag lyssnade jag på halva. Nu har jag lyssnat på hela.
Han pratar om hur det är att fly till Sverige, varför någon gör det och hur det kan vara. Om hur han alltid behandlas annorlunda för att han inte är blond, för att han inte heter Johan. Att han förstår varför, men att han inte tycker om det.
Men ni måste lyssna själva.
Vet de inte att F är sämsta betyget? Eller är det här deras sätt att be om ursäkt för allt. Affischen har suttit länge i deras skyltfönster i Gävle.
Så här kommentar min vän Jenny dagens debatt om sjöfyllerilagen: ”Vindsurfingbräda, räknas det som segelbåt? Känner att jag verkligen vill ge något alternativ till den stackare som öppnat en öl och sedan känner sig strandsatt på en ö i den svenska skärgården, såhär mitt i sommarvärmen och allt. Det måste vara någon som sitter och är kränkt, tänker jag. Man ska ju verkligen inte behöva simma till grannen med en baginbox fastknuten på skallen.”
För tre år sedan skrev jag en ledare om det där jag berömde Alliansen.
Vilken är anledningen att vi pratar om det här i dag? Jo, Bert-Åke Varg och Ulf Brunnberg (och några andra) har tröttnat och skrivit en debattartikel i SvD om hur sjöfyllerilagen saboterar deras liv.
Ulf Brunnberg säger till Aftonbladet: – Lagen är fullständigt absurd. Den håller på att döda hela skärgården. Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten, säger Ulf Brunnberg.
Och Bert-Åke Varg säger: – Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker. Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt.
Varg tycker alltså att riksdagsledamöter är terrorister. Det känns som ett mycket seriöst sätt att resonera. Vem borrar i det? Och Brunnberg honom är det ju SYND om.
Jag har inte för avsikt att redogöra för och lämna ut personer utifrån fyllehistorier på sjön, men min erfarenhet är att det knappast är särskilt försiktigt i våra skärgårdar i dag. Kritikerna menar att det är antalet olyckor som ska räknas, inte resultatet att sjöfyllan enligt kontrollerna minskat. Lagen är normerande och gör det lättare för fruar att säga nej till sina män som vill ut och åka (kanske med barn i båten) och det är värt mycket.
Läs också Erik Wagners inlägg.
I går började jag läsa Greiders bok om Palme som länge legat framme. För länge sedan började jag också läsa Henrik Beggrens ”bibel” om Palme men har bara betat mig igenom en tredjedel. I höstas också Thage Gs bok om Palme. Förra natten läste jag Sahlins bok som hon skrev efter att hon tvingades lämna in första gången. Till skillnad från andra böcker tar det här lite tid. Böcker om den viktiga politiken kan inte forceras, de kräver eftertanke av mig och det kräver tid. Det måste vara ett lugn runt mig, i mig när jag läser. Ont om det senaste tiden. (emo)
Greider har precis som jag aldrig träffat Palme. Däremot var han 26 år när Palme mördades. Jag hade inte fyllt åtta år. Greider var då mycket insatt i politiken (men mer till vänster som han själv skriver). Jag kände till Palmes utseende. Tveksamt om jag greppat något av det politiska systemet alls. Jag minns fotona där roshögarna på mordplatsen växte allt högre dag för dag. Min familj har knappast varit med mest politiska. Ofta tampas jag med problematiken av att ha en ganska klen politisk historik.
Kan inte citera gamla politiker oavsett färg, är osäker på vilket parti tidigare, kända politiska namn representerar. På en fest i höstas tittade rikdsdagsgruppens mycket duktiga politiska sekreterare skeptiskt på mig när jag 1) inte kände igen en före detta minister som anlände till festen 2) Inte kunde räkna upp särskilt många tidigare partisekreterare. Det är som det är, det är därför jag försöker hämta igen en del genom att då och då läsa politiska biografier. Lättast är de nutida så klart, som Bodströms och Nuders där jag i alla fall minns somliga av stämningarna, känner till namnen de refererar till och förstår ”hur ett möte med riksdagsgrupen går till”.
Historier om Palme och socialdemokratins utveckling berör någonting fundamentalt. Vår syn på varandra och på samhället. Allt från det övergripande solidaritetsbegreppet kring vad det nedbrutet betyder i form av politiska prioriteringar.
I sommar hade jag en längre politisk diskussion med en bekant. Hen undrade varför hen inte skulle få MER. Hen som ansträngde sig till max på sin arbetsplats, hen som jobbade och slet och hade framgångar. Jag förstår frågeställningen, har givetvis stött på den en miljon gånger.
Människor som laddats (via gener eller uppväxt, jag vet inte) med ett fenomenalt driv och kanske en skarp hjärna kommer ALLTID att klara sig bra. Alltid. De kommer inte att ha problem att få jobb eller att kunna utveckla sina idéer. Andra är inte lika laddade från start, kanske heller aldrig blir det. De kommer inte att ha det lika lätt, för de ger inte alltid ett briljant, socialt intryck på anställningsintervjuerna, kanske inte tror sig om så mycket. De kommer att göra sitt bästa, många gånger dock begränsade av reella eller upplevda gränser för vad de egentligen kan prestera.
Hens praktiska poäng var varför hen skulle behöva skatta (mycket) för att det skulle gå till ”de här människorna”. Mitt enkla svar är att hen ändå, alltid kommer att ha mer, få mer, kunna göra mer. Framgångarna kommer att kanta hens väg. Jag använde då ordet småaktig om ett förhållningssätt som inte stöttar omfördelning av resurser så att alla har möjlighet att känna grundtrygghet. Och jag tycker det, jag tycker det är småaktigt att inte vilja ställa upp på ett system som minskar klyftorna. Hur ser samhällen med stora klyftor ut? Ni vet och ni vill inte leva så.
Jag skulle säga att jag är en person med stort driv. Precis som den jag talade med. Vi är rätt lika. Varför tvivlar inte jag på att jämlikhet och solidaritet är kärnvärden, medan hen gjorde det? Jag vet inte.
Texterna om Palme känns som att det bara stärker min uppfattning. Jag tvivlar aldrig på socialdemokratin som idé. Det är inte det, men det är skönt att få det bekräftat att jag hamnat så rätt. För min egen skull.
Och jag vet att utan det socialdemokratiskt uppbyggda Sverige skulle jag aldrig ha kunnat bli varken lärare eller riksdagsledamot. Många andra som inte fötts av rika föräldrar skulle aldrig ha haft en chans att bli andra saker de velat bli.
Kolla vad många, fina märken jag har nu.
