Läser senaste Café. Så här beskrivs delar av Peter Magnussons insats i Ladies night:

Konstigast var ändå ett nummer där Peter Magnusson gick runt i publiken och sålde dildos. De skrattade så att de skrek när han utrustad med en behållare full med grädde, ”råkade” spruta sig själv i ansiktet.

JAG ÄR NU ÄNNU MER SÄKER PÅ ATT JAG ALDRIG SÄTTER FOTEN PÅ LADIES NIGHT. PATETISKT.

Mitt emot Slottet ligger Ledamotshuset. Och det är där, högst uppe, som jag har mitt politikerrum med säng.

Idag relaxade jag lite i min vinterutstyrelsen innan jag åkte hem för julledighet. Eller snarare, ledighet från Stockholm. Så skönt!

Jag vill säga som Elin Grelsson på Twitter: Jag vill inte känna mig som en fucking god människa för att jag råd att bidra individuellt med sådant vi alla borde betala kollektivt.

Såg lite i mina twitterflöden om att många var irriterade på något med bråkiga kvinnor. Nu har jag förstått vad. I går hängde jag en halvtimme i SJ-loungen och läste då ”Passion for business”-för framgångsrika kvinnor. Det är den tidningen som korat årets bråkigaste kvinnor.

Och här ovan finns beskrivningen av vad som är bråkigt. Att till exempel lägga ner engagemang i sitt arbete är alltså bråkigt. Anser en tidning av kvinnor för kvinnor. Att stå upp flör sina värderingar är bråkigt. Att se till att det ordnar sig är bråkigt?! Och så vidare.

Nu förstår jag upprördheten inför detta pinsamma. Vilken skit liksom.

Att män tycker kvinnor är ”bråkiga” när vi konkurrerar med det de tycker är deras arenor vet vi och hatar precis lagom mycket, men att en tidning för ”framgångsrika kvinnor” gör precis samma sak är helt oacceptabelt.