En gång för länge sedan läste jag Peter Pohls bok som ligger till grund för den här filmen. Tror till och med att jag satt på lekstugetrappen i Norrala och läste den. Då tyckte jag den var okej.
Som film, som den här filmen … nej. Alldeles för dåliga skådisar. Men kanske också för att det här är en ganska ljus film, där sorgen skildras med glädje. När jag är riktigt riktigt ledsen (och då har jag nog inte varit i närheten av den situation som skildas i filmen) så är allt nattsvart, jag ser ingenting och jag grinar så allt blir snorigt och jag orkar inte tänka framåt. Här sneglar hon upp i ljuset och dansar av glädje på årsdagen.
Inte att förväxlas med att jag tycker någon i sorg har skyldighet att bo i svart sopsäck resten av sina dagar. Det är bara inte rimligt att skildra det på det här sättet.
Fjortonåringar säger inte saker som de säger i den här filmen. De uttrycker sig liksom inte så. Däremot är de ofta ungefär så stolpiga och dryga som de är i filmen.
Jag tror det var med den självinsikten som resten av salongen, som var ungefär halva min ålder plus lite, bröt ihop av tonårsscenerna. För att de ser själva hur dryga de är. Och älskvärda så klart.
