Sanna Lundell skrev för ett tag sedan en lysande text om delad föräldraförsärking som det absolut bästa vapnet mot ojämsttälldheten i landet.
Nu briljerar hon igen med en text om svenskarna och alkoholen.
”Få saker är så provocerande och exkluderande i det här landet som frivillig nykterhet”
Läs hela texten, gör det.
Jag vägrar ägna mig åt sommarpysselför tjejer som fyller tidningar och annonsblad nu och en månad bakåt. Badkläderspecial och hur man bäst gör sig brun.
I varenda tidning finns specialuppslag med baddräkter och bikinis, ibland efter kroppsform. Vad man ska ha om man är liten och satt och vad som passar om man är lång och platt.
Så boring. Vill jag inte längre använda det som finns hemma går jag till Stadium och hugger första bästa.
Det andra är evinnerliga beskrivningar av hur kroppen ska peelas och smörjas för att lystra i brunt. Jag har gjort några tappra försök med brun utan sol. Olika varianter. Det ser alltid, alltid märkligt ut. Trots att jag följt alla dessa råd exakt. Sedan nåt år tillbaka sysslar jag inte med att vilja bli brun alls. Det är inte hälsosamt. Inte så snyggt heller råkar jag tycka. Och förbannat tråkigt att ligga still och pressa som nån dokusåpabrud. Som skiter i det vi har lärt oss i VeckoRevyn, att brännan blir jämnare om man rör på sig.
Det jag däremot tycker är viktigt, men det gäller året om, är fräscha fötter.
I går skickade jag efter de här från Helena Berggren. Strax efter lunch tror jag att jag knappade in min beställning. Kom på posten i dag. Grym service.
Vi fotade bilder till valaffischerna i en lokal på Alderholmen. Jag tyckte det kändes mindre bra. Men det är inget att göra något åt. Det blir som det blir.
Och nej, jag hade inte kepsen på mig då. Ellinor hävdade att en promenad med mig i keps, innebär att hon känner sig som min vårdare då jag inte ser riktigt kapabel ut. Det är nog helt rätt. Men varför?
För att försöka undvika det värsta av stora pigmentfläckar i pannan.
På morgonkvisten har jag varit på arbetsplatsbesök på Markbyggarna. Det var en bra stund.