månadsarkiv: mars 2010

Less

Jag blir så otroligt ledsen på människorna med jämna mellanrum. Hyckleriet bland katolikerna och med religioner över huvudtaget, barn våldtagna på förskola. Nyss kom tårar av en bild i Djurens Rätts tidning där sälungar slaktas bredvid sina skrikande mödrar. Vad driver människor till att göra onda handlingar? Enbart för sina egna lustar eller vinning. Det så kallade sunda förnuftet finns inte.

Gerda

Gerda är ett stort skepp, en fullriggare som byggts i Gävle, efter en förlaga som fanns förut. En viss nostalgi för många gävlebor. Pampig och fin är hon.

Men liksom rutten. Lite skulle man kunna kalla henne ett sjunkande skepp. Föreningen som äger henne har inte ekonomin och de ville ge henne till kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade (enhälligt) att inte ta emot henne, då vi såg att det skulle komma att bli förenat med stora kostnader.

Nu är många jättearga.

Om vi hade bestämt oss för att ta emot henne hade många blivit jättearga.

Politik är svårt. Men det handlar ju inte om att göra precis alla nöjda. Det är många som tror att det är demokrati. Att alla ska få som de vill. Så är det inte.

Känns löjligt att skriva men oroväckande många som börjar i högstadiet tror att det är innebörden.

Rökarna beter sig inte

Om kritik mot rökare levereras säger alltid den närmsta rökaren att den alltid tar sitt ansvar, aldrig röker nära någon och så vidare. Alla rökare tror sig vara så ansvarsfulla och fina.

Hur kommer det sig att man dagligen ser vuxna röka helt nära barn,s ina egna och andras, vuxna som röker i barn i bilar (trodde man tog slut när 90-talet började), fimpar överallt, lärare som går in efter rökning och andas ut på sina elever, folk med äckelröken i klädern som förpestar tillvaron på tå g(lyckligtvis skriver jag inte på förekommen anledning)? Och så vidare. Det är fimpar och ciggpaketskräp fulla gatorna.

Nöjd

Dagens framförande på ’Mot samma mål’ gick helt okej. Inte så att jag blev rusig, men jag slapp skämmas. Det är ganska roligt att få en mick och en publik. Några blev enligt uppgift sura. Vilket var målet då jag var starkt kritisk mot vuxnas egna handlingar.

Kärleken till organisationen

Det finns kärlek som aldrig dör. I mitt fall, och många andras, är det kärleken till organisationen. Organisationen i det här fallet är Ungdomens Nykterhetsförbund. Jag har varit medlem sedan 1992.  Det är sjukt länge. Somliga ledamöter i dagens förbundsstyrelse får ögon som ploppar ut när jag kan berätta saker från kongressen i Växjö 1993. Den med potatissallad till varje mål.

Egentligen är det inte länge men allt är relativt. Jag har inte fått en silvernål eller ett diplom eller något som man får för långt medlemsskap. Men jag har en silverplakett. Jag vet inte ens vad man gör med plaketter. Från vilken tid härstammar sådana liksom?

Jag rotade fram den ut lådan. ”för gagnande gärning”. Om jag kunde skulle jag vilja ge UNF det finaste pris som fanns i hela världen. Jag har UNF att tacka för det mesta. Tror jag. Jag har många, många gånger funderat på vem jag varit utan organisationen. Allt som känns viktigt har jag lärt mig där. Argumentera, söka fakta, tala inför folk, improvisera, slipa och måla, socialisera (alltså, jag är väl inte riktigt i hamn, men tänk hur det skulle vara utan all övning), ta ansvar, hantera surgubbar, skriva texter, tro på min egen förmåga, inte ta skit, ta kontakt med folk, uppdatera episerver, läsa ekonomiska handlingar, trösta ledsna trettonåringar och så vidare.

När jag gick lärarurbildningen hade jag ett stort försprång när det gällde massor av saker. Minns att jag häpnade när folk tyckte det var en stor bedrift att dra ihop en picnic inklusive matbeställningar… Skött av en som då var 35 år … Något jag och mina kompisar sysslat med hela tiden. Vi har lärt oss att inget sitter fast och vi kan fixa det mesta själva.

Jag är ganska säger på att mitt politiska arbetete inte hade känts lika enkelt utan de här erfarenheterna.

Jag tror att idrottsföreningar kan göra lite samma för alla de engagerar. Lite. Men inte allt. Idrotten drivs inte av en övertygelse. Idrotten har ingen idé. Riktiga folkrörelser har ideér. Jag avskyr när ordet folkrörelse missbrukas i samband med sådant som upprop för billigare bensinpris. Saker som främst handlar om egoism.

Min rörelse drivs av övertygelsen om en bättre värld. Våra grundsatser smeker hoppet om framtiden.  Vår rörelse organiserar människor med en gemensam bild av hur framtiden byggs, och vi gör det tillsammans. Jag har jobbat och slitit och inte alltid har det varit kul. Men jag har aldrig frågat vad organisationen kan göra för mig, organisationen har varit mitt redskap för att förverkliga mina idéer tillsammans med likasinnade.

I dag har jag den egentligen helt galna förmånen att arbeta åt UNF. Efter något års paus tänker jag nu på UNF jämt. Mina egna tankar om nykterhet har mognat. Jag har alltid stått stabilt, inte svajat en enda gång. Jag skulle säga att jag är radikalare i dag. Förr kunde jag rycka på axlarna åt somligt. I dag har jag sett mer. Jag  vet hur stor strid vi har framför oss. Jag vet hur många människor som lider av sin egen och andras alkoholkonsumtion. Jag är aldrig beredd att köpa alkohol som en kul grej. Kinderägg är roliga grejer.

Mina fotoalbum är fyllda av foton från roliga grejer jag gjort, alla städer jag sovit i sovsäck i, alla människor som har en särskild plats i mitt hjärta (och är vänner på facebook, tack teknik)…

Jag kan inte se något annat som skulle ha kunnat påverka mitt liv i sådan positiv riktning som UNF har gjort. Inte en enskild person, inte pengar, resor eller utbildning.

För varje medlem som UNF värvar blir jag glad. Det betyder att den här inviden får tillgång till det jag och tusentals andra har fått.

UNF är den kärlek som varat längst i mitt liv, och jag ser ingen ände.

Mötesdag

Somliga onsdagar sammanfaller heldag nämnd med en halvtimmes paus (lagom för salladsinköp och promenad till Folkets Hus) innan möte med fullmäktigegruppen inför kommande veckas fullmäktigemöte.

I dag var ingen särskilt revolutionerande dag, men eftersom jag sovit bra har dagen fungerat fint. Nu ska jag fila på morgondagens föredrag. 45 minuter på Mot samma mål i Stockholm. Som UNF:s generalsekreterare. Väldigt roligt.

Trots det är jag lite nervös. Det blir jag när det är nya församlingar. Jag borde lära mig att det alltid går bra. Alltid.

Jo, lite stressad känner jag mig

Jag kan ofta ha mycket att göra utan att det är ett problem. För jag har ändå ingen lust att kasta bort tid på TV-spel.

Men nu, i dagarna är det väldigt mycket. Kul, men mycket. Nu ska jag ta itu med de kvarvarande (ganska många) handlingarna som jag inte läst till socialnämnden i morgon. Ett gäng individärenden om människor som inte dragit högsta vinsten.

Ingen politiker säger något

Arbetarbladets Lutti har med rätta sagt att majoriteten inte uttryckt så mycket kring alla artiklar om Vikingaskolan. Rektorn där gillar ett straffsystem, till exempel att klasskamrater får bestämma straff för den som gjort något fel. Något som Folkpartiet älskar. Finemang säger dom.

Skit säger jag. Dels för att det är att bryta mot lagar. Det är uppenbart. Det ska ingen kommunal verksamhet göra. Dels för att jag tycker det är ett ruggigt förhållningssätt.

Vi har slutat straffa djur när de gör fel, och jobbar med positiv förstärkning. Att vi inte utgår från det när det handlar om våra barn är tokigt.

Somliga barn kan straffas gång på gång för till exempel sen ankomst. Och det kommer aldrig att hjälpa. För därhemma kanske en förälder med problem kräver barnets uppmärksamhet. Barnet kommer alltid att välja att komma för sent. Dumstrut funkar inte då. Eller barn med olika diagnoser som gör att de inte kan knådas in i den ram som man förväntar sig.