Jag älskar Gävle. Det är en fantastisk stad länet begåvats med som residensstad. Jag trivs som korna på klöverängen. Superlativen skulle kunna hagla i all oändlighet, men när det gäller min hemort. Norrala, Söderhamn, Hälsingland är det stjärnstopp som gäller.
Det kan inte finnas ett ställe på jorden som kan konkurrera. När jag är hemma och ser Norrala kyrka glida upp, gärna belyst i mörkret, hoppar magen till av glädje. Även om jag inte är hemma så ofta som jag önskar skryter jag ohämmat om Albertina, utsikten från Oscarsborg och andra trevliga platser i vårt landskap. Det är inte så stort men ändock så varierat. Vi har hav, vi har skog, vi har gnistan. Vad skiljer oss egentligen från andra delar av landet? Andra delar av landet är för mig då allt söderöver, toleransen mot det norrifrån är större.
Här blir det lite jobbigt för egentligen är det kanske inte så mycket, mest en känsla. Men vi är inte så mesiga som vi gärna vill tro att folk från Stockholm är. Vi gnäller inte när det sprättas en surströmmingsburk, vi är vana med att bussen i bästa fall går var tredje timme och vi kör inte åt fanders för att snön faller till höjder över fotknölarna. Vi biter ihop och är ett rekorderligt släkte helt enkelt. Om det är sant eller inte vet jag inte, och det spelar mindre roll för det är känslan av att tillhöra några andra som jag tror är som jag. En stark identifikation där vi som tagit studenten i landskapet är något extra. Hälsingeringen bärs med stolthet och när jag nyligen hade förmånen att vara på en föreläsning med nyblivne söderhamnsbon Leif Strandberg spontanapplåderade jag när han berättade var han bodde. Trots att det var tre hundra i salen kunde jag inte låta bli att stå upp för min hemort på ett ganska pinsamt sätt.
Det är inte för inte som jag när längtan blir stor knackar igång en skiva med Tomas Andersson Wij från Delsbo. I låten Hälsingland finns stroferna
Hälsingland
Du morsans land
Världen är nån annan stans
Jag har vart där ute men alltid vänt tillbaka
Till markens doft av evighet
Till dum och simpel långsinthet
Och spåren genom skogen till mitt hjärta.
Med det som bakgrund har jag inga problem med att förstå hur människor som flyttar hit gärna vill ståta med en skåneflagga på balkongen, starta en butik med matvaror vars smaker ligger bra i deras munnar eller bygga en lokal för möten med månskäran högst upp. Vi vill känna att vi hör till, vi har alla ett behov av att omge oss med sådant som ger oss trygghet. För mig är synen av Norrala kyrka något jag växt upp med genom köksfönstret och den sitter ovanför mitt pysselbord hemma i Gävle nu.
Det fina med kärleken är att det inte finns någon gräns, man kan älska hur mycket nya platser som helst utan att tumma på det gamla. Människor som flyttat hit från Beirut har svenska flaggan bredvid Libanons flagga. Jag har ingen förståelse för när vardagsrasister vill hävda att man får ge upp sitt gamla land om man ska komma hit. Skulle vi slänga hälsingeringen när vi flyttar från landskapet? Knappast. Jag har köpt en gästrikering som komplement. Ursprunget finns för alltid djupast i hjärtat. Hos mig, hos dig och hos Mohammed. Vi är nämligen lika vi människor.
Ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten vecka 9
